Det är möjligen ett förenklat antagande att ställa upp att det svenska begreppet ursinne härstammar från det latinska ordet för björnar: ursinae. Det är en skymf mot djurets egentligen mer fredliga och gemytliga karaktär, men betecknar en historisk respekt som antagligen funnits till denna skogarnas kung eller drottning. Raseri, ilska, stark aggressivitet, inlevelse, passion, våldsamt temperament, vrede, förbittring, desperation, vild iver, glöd, brinnande ångest och furia är några andra synonyma begrepp till ursinne och, kanske delvis förknippade med björnar.

Björnar är de största landlevande rovdjur vi har och känner. I Norden associerar vi också björnar med ett ökat antal brunbjörnar (ursus arctos) inom huvudsakligen tre kärnområden i Jämtland-Härjedalen och Lappland, där vi idag kan se, hantera, uppleva och räkna till nästan 3000 vilda björnar. Åker vi idag en särskilt guidad resa E45 norrut genom Härjedalen (med en avstickare mot Sonfjället) vidare upp via Östersund genom Jämtland och ytterligare en avstickare från Strömsund mot Backe/Hoting eller alternativt via Vildmarksvägen (länsväg 342) över kalfjället och Stekenjokk, tillbaka på E45 vid Vilhelmina i Södra Lappland, har vi mycket goda möjligheter att uppleva björnen i sitt vilda tillstånd. Den här turen går nämligen mitt i världens mest björntäta område! Björntätheten når sin absoluta pik i Strömsunds kommun, där björntätheten är störst. Fördelningen av antalet individer/björnar i Jämtlands län är följande enl. senaste inventering (ROVBASE 2007/2008 n=770):

Strömsunds kommun 36,2 %
Krokoms kommun 8,6 %
Åre kommun 3,5 %
Östersunds kommun 1,7 %
Ragunda kommun 5,7 %
Bräcke kommun 3,5 %
Bergs kommun 8,0 %
Härjedalens kommun 32,8 %

Björnarna är utan tvivel en av de här kommunernas större sevärdheter och turistattraktioner, som en viktig definition och beståndsdel av själva vildmarken i sig. Det är ett sant privilegium att få visa, lära ut, guida, bo och leva i denna stillsamma, tysta, otämjda men kargt och plötsligt förbipasserande och mycket levande natur.

Med undantag av 1930-talet, när björnar var utrotningshotade i vårt land, har vi sedan fornnordisk tid levt nära björnen i Jämtland, Härjedalen och Lappland, genom sagor, folklore, mytbildning, jakt, religiösa riter och föreställningar. När Snorre Sturlasson efter slaget vid Svolder (år 1000) drog upp att gränsen mellan Sverige och Norge skulle följa Kölen ( bergskedjan som skiljer Norge och Sverige) till Finnmarken i norr började kolonisationen av ett land som tidigare enbart befolkats med samer och tavaster. Den tidens och de kommande tusen årens största hjälte skulle komma att bli nybyggaren och björnjägaren.

Björnkulten var framträdande. Arkeologer har undersökt stora samiska offerplatser i norra Sverige med mängder av djurben, horn och metallföremål, liksom samiska björngravar. Den samiska förkristna religionen påverkade den fornnordiska och vice versa. De äldsta lagarna för sydöstra Norge före 1120 hade t ex förbud mot att besöka samer för att låta sig bli spådd. Nordborna fruktade samernas övernaturliga förmåga och kunskaperna i shamanism. Noaidi, den samiska shamanen, påstods vara en person som viljemässigt kunde ändra sitt eget medvetandetillstånd för att försöka komma i kontakt med eller resa till en annan verklighet och där hämta trolldom, krafter och visdom. När shamanen gjort detta återvände han och använde kraften och visdomen att antingen trollbinda eller hjälpa sig själv och andra.

Den metod shamanen använde kallades för Sejd som anses ha varit ett sätt att bruka trolldom med syfte att gynna någon, bringa dem skada och olycka eller att inhämta kunskap om det gångna och kommande genom att låta anden resa till dödsriket eller byta hamn. Sejden kunde inte bara förutspå framtiden, utan även påverka den. Själva sejdandet antas ha inneburit ett extastillstånd, där kroppen låg helt livlös medan anden kunde röra sig fritt både rumsligt och tidsligt (jmfr. våra dagars psykologiska och meditativa tekniker). Björnkulten var mycket viktig i de här sammanhangen. Hos samerna var björnjakt en helig mansexklusiv ritual. Man skulle döda en björn och för att vinna mannamod skulle man även dricka björnens blod och äta upp dess hjärta (se även www.kidspeople.com). Tack vare den här riten fick man björnens styrka, vildhet, mod och kanske osårbarhet.

Till den samiska björnkulten hörde också noggranna reningsriter, en strikt indelning av manliga och kvinnliga ansvarsområden när det gällde handlingar, en flerdelad björnjoik, en gemensam måltid, en omsorgsfull begravning av björnens hud, huvud och nos samt ett orakel som förutsade vem som nästa år skulle finna och fälla mest med björnar. Att björnen ansetts ha åtråvärda och nästan gudomliga krafter är något som funnits i befolkningens medvetande länge. I svensk folktro av idag sägs förtärandet av björnblod eller björnhjärta fortfarande ge starkare kropp och modigare sinne. (Se även Sigmund Freuds beskrivningar i Totem och Tabu [1913] och Moses och Monoteism [1939])

Under början och mitten av 1800-talet var brunbjörnen spridd över nästan hela Skandinavien. Det svenska beståndet uppvisade högst täthet i de centrala delarna av Sverige, låg täthet i de norra delarna och i de södra delarna av landet hade björnen i stort sett varit utrotad sedan 1700-talet. Den skandinaviska populationen uppskattas ha bestått av 4700 - 4800 individer omkring 1850-talet, varav cirka 65 % befann sig i Norge. Den inställning som då fanns till björnar betraktade björnen som ett inkräktande skadedjur och innebar i princip att björnen lika gärna kunde utrotas. Det fanns goda ekonomiska och legala villkor för att fullfölja en sådan inställning (t ex. bra skottpengar, högt anseende att vara björnjägare och mycket goda förtjänster på kött- och björnskinnsförsäljning). Utrotningspolitiken fullföljdes på sätt att endast 130 individer återstod av björnstammen 1930, vilka blev grunden till dagens långsamt växande population.

Med sin mäktiga kroppshydda och den karaktäristiska puckeln mellan skuldrorna är brunbjörnen svår att ta miste på. Pälsens färg kan variera från ljust gulbrun till nästan svart. Vikten varierar mellan 60 och 600 kg. Medelvikten för en hane är 100-300 kg, och för en hona är den 60-200 kg. Vikten varierar beroende på årstiden, men är som störst på hösten innan den går i vinteride. Vistelsen i idet är en anpassning för att klara den del av året då tillgången på föda för björnen är liten. Björnen lever huvudsakligen på rötter, örter och bär, men periodvis av animalisk föda som kan variera från små myror till större däggdjur såsom älgkalvar och ren. Brunbjörnen lever inte i revir som de kategoriskt försvarar, utan inom s k hemområden. En björnhonas hemområde är vanligen mellan 100 - 300 kvadratkilometer stort och utgör ca 1/3 av de områden som en vuxen björnhanne täcker på sina vandringar.

Hemområdets storlek beror dels på vad som krävs för att innehålla de resurser som behövs för att föda björnen och dels på hur björnen ska kunna maximera sina reproduktionstillfällen. Björnar är promiskuösa individer och en hane parar sig med flera honor och en hona med flera hanar. Björnhonorna lever i ett slags matriarkat. Kombinationen av minskad utvandring och hög täthet kan skapa situationer där flera systrar, vare sig de är kullsystrar eller systrar från separata årskullar, etablerar sina hemområden inom eller i närheten av moderns hemområde. Som hos andra däggdjur (t ex primater och lejon) är andra vuxna hanar avkommans största hot mot överlevnad i det att sexuellt selekterat infanticid (SSI) förekommer med stor omfattning (50 % av födda årsungar dör under parningssäsongen).

Björnars styrka och kraftfullhet har alltid imponerat och fascinerat människan, liksom den yttre framtoningen av godmodighet, värme, undandragen skygghet och förtroligt hemlig och självvald ensamhet. Att björnen dessutom, likt människan, kan stå på två ben och är hälgångare har säkert inte minskat dess dragningskraft och popularitet. Idag är björnar och björnungarnas framträdanden en huvudattraktion i djurparker och på cirkus. Det senaste seklet har en uppsjö av visor, sånger, barnsagor, tecknade figurer, fabler och berättelser bidragit till att romantisera bilden av björnar ytterligare. Nalle Puh, Bamse, Björne, Mors lilla Olle och Teddybjörnen Fredriksson är några kända svenska associationer. Tillverkningen av nallebjörnar och mjuka djur tog ordentlig fart i början av 1900-talet. Framför allt genom den polioskadade Margarete Steiff som startade sin tillverkning 1903 professionellt. De kramgoa djuren stod i bjärt kontrast mot de kalla och svårlekta porslinsdockorna. Huvudsakligen tillverkades nallar i USA, England och Tyskland av hundratalet tillverkare. Många av dem finns inte längre, men Steiff har firat sitt 100-årsjubileum.

På senare år har erkända och trendskapande varumärken inom fashion-, klädkonfektion och mode som t ex Gucci, Polarn & Pyret (barnkläder) och tillverkningsindustrin (t ex Baby Björn - produkter för barn upp till tre år) fört in nallebjörnen i sina sortiment. En intressant begreppslig utvidgning och förändring i våra dagars smarta kommersialisering av björnen är när telekommunikationsföretag marknadsför ”nallen för alla” och själva bilden av björnen inte längre finns där annat än som människors omedvetet inlärda attribut av något som skänker närheten till de åtråvärda gudarna. På ett sätt tycks vi kunna säga att Björnkulten förändrats till en Guldkalv eller Nallekult, men björnkulten har inte förändrats till sitt innehåll utan snarare som objekt och totem.

Indianska och andra naturnära kulturer anser att vissa djur står Skaparen närmare än människan och ger på många sätt dessa djur t ex örnen, björnen och bisonoxen större visdom och auktoritet än t o m människan. Djuren tillskrivs en ibland mycket betydelsefull roll i den visionära erfarenheten t ex i regndansen som inte alltid blir till sanna och uppfyllda profetior, och som ter sig lite väl ovetenskapligt löjliga, naiva och barnsliga för oss övrigt ”civiliserade”. Jag tror att det är ett allvarligt misstag att oseriöst uppträda för raljerande till den här erfarenheten och kunskapen. Framförallt uttrycker den här shamanismen en sympatiskt underton, en charmerande och mycket fin inställning till de beroendefulla relationer som den här kulturen har haft att brottas med visavi saker och ting i sin direkta omgivning. Därtill visar naturfolkens tro att en solidarisk handling bygger på en slags förevarande ömsesidighet, tacksamhet och vänlighet mellan människor. Kulten av djuret (också som den kommer till uttryck i våra dagars björn- och älgjakter) blir dessutom en medierande kraft mellan människorna och binder upp, förskjuter, förleder, projicerar och tränger undan ev. konflikter, motsättningar och vår egen förtvivlan, frustration, ilska, raseri eller ursinne mot medmänniskor.

Jakten och björnkulten har m a o en starkt sublimerande funktion att fylla för aggressiviteten och solidariteten inom kulturen i sig, men vad kan vi då lära oss av själva björnens antaget aggressiva och rovgiriga väsen?

Om vi börjar med rovgirigheten så tillhör det tyvärr fortfarande enbart människan att döda eller äta andra p g a lust eller rent perversa motiv (se mer om detta här). Björnens naturliga hungerbeteende inför idevistelsen och alltmer begränsade hemområden bör visas vederbörlig respekt, omdöme och hänsyn. Ibland kan lösdrivande hundar och oförsiktiga jägare (omedvetna om björnens högst troliga närvaro i skogslandskapet) som försökt skydda hunden, utsättas för björnattacker eftersom björnen uppfattar hundar och tam boskap som alternativa bytesdjur. På kort tid inträffade två sådana "skarpa" incidenter i Jämtlands län under oktoberjakten 2007. En med dödlig utgång i Valsjöbyn och den andra en vecka senare utanför Lillhärdal i Härjedalen där då två andra jägare blev svårt rivna . De här bägge incidenterna uppstod troligen genom en kombination av att tillgången på andra födoämnen som bär, kadaver och vilt varit starkt begränsade för björnen under sensommaren och hundar som stört eller lockat björnarna.

Till trots av de här påminnelserna om björnens beredskap till motstånd mot inkräktare, är det mycket ovanligt med björnattacker mot bärplockare eller andra människor som vistas i skogen utan uppsåt att störa i björnens naturliga tillvaro. Den som möter en björn i skogen ska försöka ta det lugnt, helst stå stilla, backa sig försiktigt ur situationen och samtidigt försöka tala med björnen. Just så går till i naturfilmaren Gerold Bergs film om ett björnmöte med lycklig utgång. Vuxna björnar skadar sällan varandra även om det förekommer fysiska konflikter mellan hanar över tillgången till honor, mellan hanar och en hona som försvarar sina ungar och även mellan obesläktade honor. De flesta av de här konflikterna upphör innan någon av de vuxna individerna dött utav den. När det gäller det genetiskt medfödda beteendet hos björnen att döda andras avkommor (infanticid), sker detta som en evolutionärt fördelaktig faktor som också förs vidare till avkomman. Den evolutionärt fördelaktiga komponenten i fallet av sexuellt selekterat infanticid är att hanens reproduktiva framgång förhöjs då den dödar obesläktade avkommor till en hona som hanen vill para sig med, under förutsättning att hon kan bli dräktig tidigare och hanen kan bli far till hennes nästa avkommor. Det finns tre krav som måste uppfyllas för att infanticid ska ses som sexuellt selekterat och därmed genetiskt betingat:
1) En hane som begår infanticid dödar inte sin egen genetiska avkomma.
2) Honan vars unge blev dödad går i brunst tidigare än vad hon skulle ha gjort annars.
3) Hanen som dödade ungen får para sig med ungens mor och får således en mycket stor chans att bli far till hennes nästa kull.

De enda motstrategier som honan har att tillgå mot hanens infanticid är att hon parar sig med flera hanar för att dölja faderskapet och ändrar sitt rörelsemönster för att undvika hanarna både i tid och rum. Honor försöker även aktivt försvara sina avkommor under attackerna, men tvingas ofta vid en viss gräns underordna sig den fysiskt starkare hannen och att para sig igen. Björnens rovgiriga och grymma beteende i frågan om infanticid bör bedömas mot bakgrunden av djurets omedvetenhet, brist på självmedvetande och avsaknad av moraluppfattning i jämförelsen med den mer språkägande och intelligenta människan.

I jämförelse med björnarnas infanticid så står inte människan långt efter, tvärtom. Människan beräknas avsiktligen ta död på mellan 10-15 % av alla presumtiva barn i världen. Majoriteten av detta dödande har varit associerade med resonemang om påtvingad nödvändighet hos föräldern eller som reaktioner på oönskade födslar. Ungefär 50 % av alla graviditeter i USA beräknas vara oplanerade och 44% av dem upphör i en abort. 3-5% av samtliga utförda mord/dråp i USA är infanticid. I Ryssland är antalet aborter 3 gånger högre än antalet födslar. Oönskade flickebarn dödas i vissa kulturer. Beräkningar har gjorts som visar att det ”saknas” 30.5 miljoner flickor i Kina, 22.8 miljoner flickor i Indien, 3.1 miljoner flickor i Pakistan, 1.6 miljoner flickor i Bangladesh, 1.7 miljoner flickor i övriga Asien, 600 000 flickor i Egypten och 200 000 flickor i Nepal. Sammanlagt beräknas att 60 miljoner flickebarn saknas i Asien idag och att motsvarande siffra för i hela världen överstiger 100 miljoner saknade flickebarn. I tillägg beräknas 15 miljoner barn i världen dö utav svält - varje år.

De naturligt vilda björnarna i Jämtland uppvisar sammantaget ett antal mycket goda strategier för hantering av stress- och konfliktfyllda situationer som vi människor kan överväga närmare och antagligen lära oss någonting utav:

1. Ge alltid tid, prioritet och god omsorg om din avkomma, ingen annan värnar dem med klor som dina.

2. Gå inte ut i vida världen för tidigt, försvagad eller oklädd - den är grym också på nästa hållplats, nära håll, om än oändligt stor, grönskande, lockande och vacker. Skaffa god karta och kompass samt bra guider.

3. Tävla och konkurrera gärna för att förfina kvalitet, maximera vinst, prestation och kompetens. Räkna med att detta alltid innebär försämrad fokusering inom andra områden, ökad stress och fungerar ångeststegrande och ibland som depressionsframkallande aktiviteter, vilka i sådant fall måste hanteras med varsamhet och på ett särskilt avvägt och beprövat sätt.

4. Stressen och konflikterna hos en grupp individer minskar om vi behåller en hovsam skygghet och förblir vid vår läst, undviker onödig konkurrens, tävlan och ser till att få vara i fred.

5. Björnkulten bekräftar idéer om att projicering mot ett yttre hot och fiender, solidariserar, sublimerar och förenar eventuell destruktivitet, aggressivitet, antagonism inom en grupp av bundsförvanter.

6. Överraskning väcker alltid inadekvata reaktionsmönster och farligt starka försvarsreaktioner. Vänj dig i att livet är en överraskning.

7. Se till att skaffa dig ett eget hemområde som du har en trygg, väl avpassad och något sånär anlagd auktoritet över. Var sedan inte rädd att skänka det till någon annan.

8. Var flexibel och lär dig förändra rörelsemönster för att undvika hotfulla situationer och onödig aggression.

9. Planera, förbered och förändra val av miljöer på sätt att nödutgångar möjliggörs, perspektiv och överblick förbättras, och alternativa flyktvägar öppnas.

10. Avstå helt onödiga energikrävande strider och övertolkningar av aggressivt laddade angrepp.

11. Avvakta striden, men föregrip den med all initiativkraft, kunskap, trix och glöd när och om du måste ta den. Ge ingen pardon, offra blod men ingen heder!

12. Vi blir lika starka, trygga och kunniga, eller så försvagade, försvarslösa, dumma och ynkliga, som de sammanhang vi väljer att själva placera oss i, identifiera oss med eller, som vi blir placerade i utav andra.

13. En förbättrad genetisk variation och en god mångfald har alltid en positiv påverkan på demografin hos en population avseende t ex i produktions- och reproduktionsförmåga.

14. Människan är det enda tidsmedvetna däggdjuret (Framtidsdjuret), vilket betyder att vi är ett däggdjur bland andra däggdjur som tenderar glömma bort vår naturligt givna vara-tillvaro, mest elementära och grundläggande behov, för villfarelsen i möjligheternas MetTime och enbar framtidsplanering.